I dagarna skrivs historia för Finlands, Sveriges och Europas säkerhet. När Finlands president i helgen deklarerade att Finland söker medlemskap i NATO markerade Niinistö att när vi svenskar brukar säga att Finlands sak är vår kan man också därmed säga att Sveriges sak är Finlands.

Samma budskap kom från statsminister Andersson på söndagens presskonferens att relationen till och samarbetet med Finland spelar stor roll för Sveriges vägval. Nu med hanteringen i de båda ländernas regering och riksdag kommer vägen till medlemskap i NATO att vara säkrad. Stödet i de båda parlamenten är oerhört starkt med bred politisk uppslutning. Det kommer som alltid hända saker som inte varit på agendan eller man inte kunnat förutse innan allt är klart formellt. Rysslands strategi att skrämma de båda länderna att inte gå med i NATO har uppenbart helt misslyckats. Putin och hans lakejer bullrar och hotar, men exakt vad de är redo att göra återstår att se. Det blir såklart skrattretande när officiella röster från Ryssland ifrågasätter den demokratiska legitimiteten i beslutet då inte folket fått säga sitt. Med tanke på att du kan få 15 års fängelse om du står på offentlig plats i Ryssland med en blank skylt utan text så ska vi nog inte fästa så stor vikt vide Rysslands åsikter om nordisk demokrati. Budskapet från såväl statsministrar som president var tydligt att de båda länderna är redo på att möta Rysslands aggressioner.

Man kan alltid ha åsikter om att man önskar politiken och våra folkvalda skulle agerat snabbare eller på annat sätt, men givet läget så har jag ändå inget annat än respekt för hur regering och riksdag agerat efter att kriget bröt ut. Det finns också ett tonläge jag vet att många uppskattar mellan Andersson och Kristersson som inger trygghet. Det är viktigt att de stora partierna tar ansvar för rikets säkerhet när det är orostider. Jag skulle tro att statsministern delat med sig så mycket information hon har möjlighet att göra med oppositionsledaren om det som rör säkerhetsläget.

Vad gör Turkiet?

Turkiets uttalanden i helgen har såklart stört den i övrigt stora enigheten och välkomnandet av Sverige och Finland till NATO. Givet att det är så här Turkiet agerat i många andra sammanhang ska vi inte vara förvånade att det kom nu. Sen i sak vad som ska göras återstår att se, men flera av de krav som ställts på Sverige är omöjliga eller svåra att agera på. Dels för att det inte bara är Sverige som för en politik som går ut på att stödja och samarbeta med kurdiska institutioner och organisationer. Dels för att vår grundlag ger medborgare och civilsamhället rätt att uttrycka åsikter även om de retar ett annat land. Oavsett detta måste ändå alltid en motpart mötas på ett sätt som fungerar för att vederbörande ska medverka till en lösning på situationen. Förmodligen kommer hanteringen av Turkiet att inte vara en fråga som Sverige löser ut på egen hand, utan via EU och NATO.

100 000 invandrare per år – finns det en plan för det?

Jag har funderat mycket på de problem vi har i Sverige med stor andel utrikesfödda som inte har ett eget riktigt arbete, och/eller där barnen har svårt klara skolan. Varje dag oroas alltför många barn av att se att deras föräldrar i praktiken aldrig går till ett eget arbete för att tjäna egna pengar. Det handlar både om det människovärde som skapas på jobbet varje dag, och vår gemensamma ekonomiska förmåga att på sikt fortsätta klara av att finansiera en svensk välfärdsstat.

Integrationen har fungerat dåligt sedan 1990-talet och problemen har eskalerat över tid. Följderna ser vi på olika sätt med hela bostadsområden i utanförskap med många problem för de som bor där idag och som följer av detta faktum. Ett växande problem är kriminalitet i olika former som tyvärr blir ett sätt att såväl både leva som att överleva. Allt från tystnadskultur, bidragsfusk, stölder, utpressning av lokala småföretagare och via den lokalt kontrollerade narkotikahandeln över till grovt våld och skjutningar har tyvärr blivit en alltför vanlig vardag. En sådan kultur är förödande för tilltron, tilliten och därmed i förlängningen också hela vårt gemensamma samhällskontrakt, vilket ledarskribenten Widar Andersson skrivit om.

Sverige beräknas från och med nu ha en invandring som uppgår till ungefär 100 000 personer per år enligt SCB. Det är en mycket högre siffra än jag uppfattat av den retorik vi hört från politiken där man talat om minskad asylinvandring, sedan regeringen Löfvens åtstramning av migrationen hösten år 2015. Men givet den tidigare höga invandringen följer nu automatiskt bland annat en anhöriginvandring och därmed en hög permanent nivå på invandringen under ganska många år framöver.

Jag tror de flesta av oss förstår att den invandring vi historiskt haft till Sverige måste vi som nation och samhälle hitta ett sätt att hantera här hemma hos oss alla. Att tro att SD-avhopparna i det lilla partiet Alternativ för Sveriges (AFS) tankar på en statlig organiserad massåtervandring i stor skala, som de gick till val på år 2018, skulle fungera är helt enkelt att berätta en saga. Det handlar istället konkret om åtgärder som den svenska politiken helt själv styr över. Konkret talar vi om alltifrån att säkra att det går bra för barnen i skolan, att vuxna lär sig svenska och har ett arbete att gå till samt att bekämpa kriminaliteten i alla dess olika former. Men givet vår relativt svaga historia inom detta område de senaste 20-30 åren eller så har vi sedan länge brister i integrationen och en hög arbetslöshet bland utrikesfödda. Då blir det i nästa steg naturligt att vi frågar oss hur planen framåt från politiken i riksdagen och regeringen ser ut, oavsett vilket politiskt block det är som för tillfället styr. För som det är idag tar det faktiskt hela 15 år innan hälften av de utrikesfödda har ett arbete med tillhörande lön. Då återstår fortfarande den andra halvan som efter 15 år i Sverige alltså fortfarande inte har ett jobb att gå till och som en följd av det av blir utan en egen beskattningsbar inkomst. Regeringens arbete med dessa svåra frågor har hittills inte fallit bra ut, för att uttrycka det milt. Samma politiska ansvar vilar samtidigt också nutidshistoriskt på oppositionens axlar.

Om vi fram till år 2032 ska växa med ungefär en miljon människor som invandrar hit till Sverige så behövs en politik för det. Alternativt att minska invandringen framåt. Hittills har vi inte sett att regering och riksdag varit beredd att göra större förändringar av politiken för att fler ska komma i arbete betydligt tidigare än idag eller att minska totala invandringen. Om en sådan plan inte sjösätts kommer bördan på övriga som går till jobbet och betalar skatt bli väsentligt högre än den redan är idag. Detta är ett samhällsekonomiskt faktum och ingen politisk åsikt vill jag understryka i sammanhanget.

Jag tror de flesta skattebetalare ställer upp på att bidra till det som rör inre och yttre säkerhet, skolgång, sjukvård, omsorg och välfärd. Däremot är det mer tveksamt om man samtidigt också orkar och vill försörja arbetsföra vuxna som är långtidsarbetslösa utan lön. Om man inte vill att SD ska växa ännu mer gäller nog för övriga partier att de kommer på ett bättre svar än hittills på hur Sverige skall ta emot 100 000 invandrare per år eller minska den volymen. De neutrala SCB-siffrorna bakom länken ovan talar sitt tydliga språk när man väl tränger in i dem och förstår konsekvenserna av vad de säger oss, på såväl kort som lång sikt. Situationen är redan nu så pass allvarlig att det väcker många frågor om vilken politik som krävs för Sveriges sammanhållning och välstånd.

Städning pågår för att täppa till vägar att undvika skatt

New York och London har blivit platser där många rika från olika delar av världen, Ryssland inte minst, kunnat tvätta sina pengar vita genom olika skalbolag, skatteparadis, fastighetsköp och andra finansiella transaktioner. Nu pågår ett intensivt arbete med att få ordning på detta. Labour i Storbritannien har tagit initiativ för att täppa till kryphål i den brittiska lagstiftningen som även skulle försvåra för brittiska medborgare att skatteplanera. Samtidigt nås allmänheten av en rad besvärande avslöjanden där olika rika utlänningar gett stora donationer till det konservativa partiet Tories för att få ekonomiska fördelar eller skaffa sig bättre status i landet, till exempel medborgarskap. G20 har också agerat för att bland annat säkerställa att det inte går att dölja vem som är den verkliga personen bakom en transaktion eller investering.

Idag finns oändligt många fler möjligheter att hålla koll på förmögna personers tillgångar. Till exempel alla oligarkernas stora båtar som åkt iväg till länder som inte är så nogräknade och båtarna inte riskerar att bli beslagtagna. Hela 10% av så kallade megayachts ägs av rika ryssar.

Grattis Ukraina till segern i Eurovision!

Låten som Ukraina framförde blev alltså vinnarlåten i Eurovision. Det var en viktig markering om Europas stöd för Ukraina och ett stort långfinger mot Ryssland. Låten blir ännu starkare att uppleva om man kollar på den film som man gjort till låten. Svårt att inte bli berörd av de starka bilderna och hyllningen till de ukrainska mammor som kämpar för sitt land och sina barn.

Niklas Nordström

vecka 20 2022

Dessa inlägg Miltton Thoughts skrivs av Niklas Nordström, och de är personliga reflektioner kring aktuella frågor som diskuteras i nationella och internationella sammanhang. En blandning av texter och tankar om politik, samhällsförändringar, näringsliv och ekonomi. Du kan även prenumerera på inläggen via epost.