Inflationen påverkar oss alla, hela samhället från den enskilda individen till företag och organisationer. Milttons finansdirektör i Sverige Stefan Kesak förklarar varför vi fick en inflation som plötsligt slog till med full ketchupeffekt.

Världens centralbanker för nu för en hård kamp mot den inflation som blossat upp. Det gör ont för både företag och konsumenter när vi måste vänja oss vid att pengar inte längre är gratis, men alternativet är värre och smärtan värd att genomlida. Det är snarast ett paradigmskifte vi ser. Under många år har det varit förtvivlat svårt att nå upp till inflationsmål, men sedan våren 2022 har centralbankerna fått vända på klacken när inflationen i stället blivit för hög.

De makroekonomiskt intresserade kanske minns skiftet i inflationsmålsättning som kommunicerades av den amerikanska centralbanken Federal Reserve (Fed) genom deras översyn av det penningpolitiska ramverket i augusti 2020. Förändringen var ett resultat av en längre period med låg inflation, och satte tonen för världsekonomin. Fram till förändringen var målsättningen att alltid nå tillbaka till två procents inflation, oavsett vad som skett bakåt i tiden. I och med förändringen sattes målet i stället till att nå en genomsnittlig inflation om två procent över tid. Det innebär att inflationen kan accepteras ligga såväl över som under två procent under längre perioder för att kompensera för tidigare perioder av ”för låg” eller ”för hög” inflation.

När denna förändring genomfördes förväntade sig Fed knappast att få se inflation på närmare tio procent. Ramverket förändrades snarare för att kunna motivera fortsatt stimulerande penningpolitiska åtgärder, eller åtminstone inte behöva strama åt, även om två procents inflation skulle nås och passeras. Sannolikt såg man framför sig hur inflationen skulle öka i maklig takt och att den skulle kunna stabiliseras på en lagom nivå, en bit över två procent. På så vis skulle man tillåta ekonomin att fortsätta växa under en längre period innan räntehöjningar skulle behöva genomföras.

Den där genomsnittliga inflationen ändras nu hastigt för varje månad som den ligger fyra till fem gånger över det långsiktiga målet, och tidigare försök att höja inflationen har nu förbytts i snabba och kraftiga räntehöjningar för att förhindra den från att bita sig fast på en hög nivå.

Hur hamnade vi här?

Hur kommer det sig att den inflation vi så länge eftersträvat plötsligt förbytts i ett hemskt problem?

Svaret återfinns knappast i Feds förändrade penningpolitiska ramverk, även om de tillsammans med majoriteten av världens centralbanker absolut har haft ett finger med i spelet.

Nej, svaret finner vi i traditionell ekonomisk teori om utbud och efterfrågan. Vi har upplevt flera utbudschocker under vad som får anses vara en kort tid. Först ledde Covid till nedstängningar av samhällen och många företag drog först frivilligt, eller på grund av avbokade beställningar, ned på produktionen av rädsla för vikande konjunktur. De förutsåg inte att hemmasittande människor i högre utsträckning skulle spendera pengar på prylar när de inte längre kunde konsumera tjänster ute i det nedstängda samhället. Samtidigt som utbudet minskade och efterfrågan ökade så bidrog störningar i transport- och leveranskedjor till ytterligare minskat utbud av allt från gaming-datorer till dagligvaror. Ord som halvledarbrist och problem i leverantörskedjan blev vardagliga begrepp. Efterfrågesidan av ekvationen förblev med andra ord intakt, eller ökade, medan utbudssidan minskade. I en öppen marknadsekonomi kan detta bara leda till en enda sak, nämligen prisuppgångar. Även känt som inflation.

Just när leveranskedjorna började fungera någorlunda normalt och världen öppnade upp så kom nästa utbudschock till följd av Rysslands invasion av Ukraina. När Europa inte längre kunde, eller ville, köpa rysk gas och olja så försvann plötsligt en stor del av utbudssidan som Europa gjort sig beroende av. Som en direkt följd ökade priserna på energi, vilket är en insatsvara i princip varenda tjänst och produkt som produceras. Allt från frisörer till stålverk behöver till exempel el till sin verksamhet. När de får kostnadsökningar så kommer de göra allt de kan för att föra dessa vidare till sina kunder. Ni förstår ju vart detta leder, inflation.

Nedkylning på agendan

Centralbankernas medicin? De har inga verktyg för att öka utbudssidan. Det de kan göra är att lägga en våt filt över efterfrågesidan för att utbud och efterfrågan ska återfinna balans. Receptet blir att kyla av ekonomin ordentligt genom snabba och kraftiga räntehöjningar som höjer priset på pengar och därmed minskar efterfrågan. Hur mycket centralbankerna än har eftersträvat att få upp inflationen så skadar långsiktigt hög inflation ekonomin. Därför blir centralbankernas främsta mål nu att snabbt bekämpa inflationen. Även om det sker på bekostnad av en recession.

Jag nämnde tidigare att centralbankerna har haft ett finger med i spelet som lett till den inflation vi nu upplever. Jag anklagar dem inte för att vara inblandade i de tidigare nämnde utbudschockerna. Däremot kan man säga att de skapat en helt annan typ av utbudschock, nämligen utbudet av likviditet (pengar). Alternativet hade alla gånger varit mycket värre, men centralbankerna har pumpat in ofantliga mängder likviditet i ekonomin som svar på olika större och mindre kriser vi genomlevt. Den första stora interventionen skedde vid finanskrisen 2008 och därefter har saker och ting eskalerat, med kulmen i Covidkrisen. Med rädsla för de konsekvenser ekonomiska kriser kan innebära drogs räntor ned till noll eller negativa procenttal och centralbankerna köpte obligationer i marknaden. Utan att bli allt för teknisk kan man slarvigt säga att pengar blev gratis och att alla fick låna. Inklusive länder, företag och privatpersoner som normalt sett inte hade kunnat få låna till så förmånliga villkor.

Tänk om du fick tillgång till nästan obegränsat med pengar. Då skulle du sannolikt spendera lite mer än vanligt, eller hur? Och om andra fick denna möjlighet samtidigt som dig så skulle ni nog kunna tänka er att bjuda över varandra för att få det ni vill ha eller behöver. Efterfrågan ökar med andra ord medan utbudet på kort sikt är ganska fast. Enligt denna logik borde ju inflationen ha tagit fart redan när centralbankerna började strössla med pengar efter finanskrisen. Förutom att ingjuta lugn i marknaden var det även centralbankernas syfte. Så varför förblev inflationen låg? Den korta förklaringen är att väldigt lite av pengarna sipprade ut i den vardagliga ekonomin. En stor portion av de pengar som ändå nådde ned i gemene mans fickor gick inte till konsumtion. Vi valde i stället att spara och investera. Pengar vräktes in i bostadsköp och på aktiemarknaden. Det gjorde att vi under denna period av låg inflation faktiskt hade betydande prisökningar på just fastigheter och på börsen. Vi hade med andra ord en inflation i tillgångar, men inte i konsumentvaror och tjänster som ligger till grund för centralbankernas inflationsmått.

I sin strävan att nå två procents inflation fortsatte därför centralbanker att hålla räntor låga och tillgång till likviditet hög. Vi har med andra ord utbudschocker och en expansiv penningpolitik under en utdragen tid att tacka för den inflation som plötsligt slog till med full ketchupeffekt. Vi får nu svälja medicinen i form av förhållandevis höga räntor. Det kan sannolikt bli ytterligare värre innan det vänder, men ihålligt hög inflation är värre än medicinen så därför skickar jag med det slitna uttrycket, håll i och håll ut!

Stefan Kesak
Finansdirektör, Miltton Sverige

Vill du se över den strategi som ert företag eller organisation har lagt för denna period av ekonomisk oro, eller vill du diskutera krigets konsekvenser för er verksamhet? Ta kontakt med Senior Advisor Niklas Nordström, som ingår i Milttons New Context Group med de bästa nordiska rådgivarna och ledande internationella experterna från hela Miltton. niklas.nordstrom@miltton.com, 070 341 4642.