I Sveriges Radio P1 har de fyra återstående partiledarna utfrågats. Det mönster vi såg i förra veckans utfrågningar fortsatte där partiledarna var försiktiga med att villkora sin medverkan i de olika konstellationerna och undvika att ställa krav som är ickeförhandlingsbara. Undantaget är Vänsterpartiets Dadgostar som inte gör det lätt vare sig för sig själv eller för Andersson som ska få ihop en konstellation som kan regera. Återkommer till det nedan.

Jimmie Åkesson var först ut i måndags och det märks att han är en erfaren partiledare. Han har suttit längst som partiledare och han har nu tolv års riksdagserfarenhet med sig. Åkesson var till och med redo att släppa fram Liberalerna i en regering, trots deras aversion mot det partiet, och var tydlig med att han inte tänkte stänga några dörrar. Ej heller villkorades stödet till Kristersson med att ingå i regeringen. SD har aldrig varit så nära makten som man är nu och då gäller det att inte klanta till det på upploppet. Åkesson markerade också, givet att många av hans väljare är tidigare socialdemokrater, att han inte ville se att regeringen gick för långt högerut i välfärdsfrågor och socialförsäkringar. Besvärande för Åkesson är såklart att det ständigt dyker upp någon företrädare som påminner väljarna om deras bruna historia eller som inte håller måttet att vara folkvald. De som likt mig har sett vad SD går för i kommunpolitiken är inte imponerade över deras oförmåga att hitta vettiga företrädare.

Ebba Busch var även hon försiktig med att markera alltför tydliga gränser till exempel gentemot Liberalerna, även om hon betonade att den hårda kärnan att lita på är M och KD. Det som är märkligt när man som väljare vandrar runt bland valaffischerna i Stockholm är allt KD lovar kring sjukvården. Sanningen är att KD styrt Stockholms sjukvård i hela 16 år och styr även i många andra regioner. Likt S ställer man sig i opposition mot sig själv och i det här fallet den situation som sjukvården har. Jag är inte heller övertygad om att Busch tänkt genom konsekvenserna när hon menade att om hon var socialminister skulle hon vara ansvarig ner till varenda vårdcentral. Det lär bli svårt. En fråga som överraskade mig är Busch markering kring vikten att bevara utlandsbiståndets nivåer där linjen blev tydlig gentemot såväl M som SD.

Annie Lööf fick ägna mycket tid åt att svara och förklara hur hon såg en framtida regeringsbildning framför sig. Centern har intagit en position där alla former av samarbete med SD är uteslutna. Det gör i sin tur att Lööf då också tagit ställning för att hon vill att C ska ingår i en regering med Andersson som statsminister. Jag kan tycka att det blir väl mycket fokus på politiskt spel och regeringsbildandet i frågorna till Lööf. I intervjun påminde hon om att vid samma tidpunkt inför valet 2018 visste ingen att det skulle bli en blocköverskridande januariöverenskommelse. Lööf har en poäng då det kan uppstå nya lägen och situationer för att Sverige ska ha en regering.
Centern är Sveriges samarbetsparti nummer ett och ingår i fler majoriteter i kommunerna än såväl M som S. Lööf vilar i den traditionen när C går till riksdagsval, men får också betala ett pris för det då man förlorat vad man kan ana traditionella borgerliga väljare som hellre går till högersidan.

Nooshi Dadgostar gjorde sig ett namn för den breda allmänheten när hon drev fram en regeringskris i en fråga V inte ville kompromissa om. När Vänsterpartiet nu går till val finns en del av det självförtroendet kvar då Dadgostar kräver att ingå i en regering. Eller gör hon inte det? Det blev otydligt i frågorna kring vad V ser framför sig för regering. Å ena sidan villkor att ingå. Å andra sidan kommer man inte släppa fram en högerregering. Markeringarna mot C och Lööf har också varit hårda, vilket inte gör livet enklare för den tänkta regeringsbildaren Andersson. På samma sätt som för SD är det oerhört svårt att se att man är redo ingå i en regering. När Sverige ska leda EU 2023, är med i NATO och har ett pågående krig i Europa är det svårt se framför sig att V skulle kunna ingå i en regering givet deras agerande. Det är besvärande för Dadgostar när hon får frågor om sina riksdagsledamöter som deltagit i manifestationer för PKK och när hon måste reda ut huruvida man ska tolka partiprogrammets krav, tex att förstatliga alla banker, som att de menar allvar med den politiken.

Tre veckor kvar – hur blir fortsättningen av valrörelsen?

Vi har en valrörelse där alla partier är väl medvetna om de nya konstellationernas sköra grund där man undviker att markera alltför hårt mot sina möjliga koalitionspartners. Allt tyder på att det blir ett helt nytt politiskt landskap där partier som aldrig samarbetat med varandra nu kommer behöva göra det med en politik ingen egentligen röstat på.

Man kan bli frustrerad över det som väljare och Jonas Gardell skriver om sin frustration på ett sätt som man kan känna igen sig i.

Själv kan jag bli less på att såväl media som politiker är så upptagna av att märka ord och förstora saker som någon annan sagt. SOMs mätningar rankar brottslighet och invandring väldigt högt bland väljarna. Ändå verkar det omöjligt få till en vettig diskussion om sakfrågorna innan någon markerat att fel ord används eller det blir fultolkningar och övertolkningar av vad som sagts. Jörgen Huitfeldt skriver på det temat och lägger en stor del av ansvaret på alla de som märker ord, utan att bidra till lösningar på problemen.

Är energifrågan avklarad nu?

Regeringen gick i veckan ut med ett förslag till hur de höga elräkningarna ska hanteras och med det har de flesta partier lagt förslag som alla syftar till att minska bördan hos hushåll och företag. Larmen från hushållen i södra Sverige har till slut nått hela vägen till Stockholm. Men även företag drabbas hårt och vi möter rubriker om neddragningar och nedläggningar som beror på de skenande kostnaderna för elektriciteten.

Det som kvarstår för regering och riksdag att hantera är fortsatt de oerhört komplexa och utdragna myndighetsbesluten kring att dra elnät och ge tillstånd för industrier och energiproduktion. Om inte politiken löser de frågorna kan Sverige hamna i en mycket svår energikris där stora investeringar helt enkelt inte går att genomföra.

Jag noterar att S allt oftare talar om kärnkraften då man sannolikt inser att det kommer krävas också ny kärnkraft om Sverige ska klara framtidens elförsörjning. Dilemmat är dock att S och MP aktivt medverkat till att kärnkraftsreaktorer successivt lagts ned senaste 25 åren. Det lär behövas konkret handling för att tro på en verklig omsvängning. Notera också nyheten från Finland där det nya kärnkraftverket blir lönsamt mycket snabbare än vad som hittills rapporterats.

För valrörelsen kan det mycket väl vara så att med regeringens utspel så minskar utrymmet för energifrågan och elräkningarna i den fortsatta valrörelsen. Vad kan då ta plats i stället? Hittills har frågorna om välfärden såsom skola och sjukvård inte hörts så mycket. Inte omöjligt de frågorna får mer utrymme den återstående tiden inför valet.

Passar på att påminna om Miltton Talks

Vi vill bjuda in till våra Miltton Talks & AW med valupptakt och analys hos oss på Vegagatan 14.

Den 23 augusti bjuder vi in till samtal med några av de mest initierade och erfarna kännarna av Stockholmspolitiken för analyser och spaningar. Miltton Talks & AW: Slaget om Stockholm – och hur påverkas riksdagsvalet?

Den 12 september anordnar Miltton eftervalsanalys där experter, så som Ibrahim Baylan (S), diskuterar och analyserar valresultatet och dess betydelse. Miltton Talks & AW: Vilka tog hem rysaren 2022 – och vad händer nu?

Båda tillfällen kommer att vara hybridevent med ett begränsat antal fysiska platser. Anmälan till både fysiskt och digitalt deltagande gör du via ovanstående länkar.

Varmt välkomna!

Niklas Nordström

vecka 33 2022

Dessa inlägg Miltton Thoughts skrivs av Niklas Nordström, och de är personliga reflektioner kring aktuella frågor som diskuteras i nationella och internationella sammanhang. En blandning av texter och tankar om politik, samhällsförändringar, näringsliv och ekonomi. Du kan även prenumerera på inläggen via epost.