Jag brukar ibland roa mig med att fundera över vad det är vi om fem eller tio år kommer att häpna över varför inget gjordes tidigare och hur det fick fortgå utan att politik och myndigheter agerade. Låt mig nämna några frågor som jag tror vi kommer se tydliga skiften inom kommande år.

Ett centralt område är den växande byråkratin i den offentliga sektorn och att den tidigare politiken baserad på tillit i synen på socialförsäkringar, välfärd och bidrag krackelerar. Det har funnits pengar att lägga på en mängd myndigheter och tjänster inom administrationen senaste 20 åren. De pengarna kommer inte finnas framöver när alltmer av resurserna måste prioriteras till välfärdens kärnverksamheter, polis och försvar.

Likaså är problemet att socialförsäkringar, bidragssystem och välfärden öppnar möjligheter för omfattande kriminalitet, fusk och bedrägerier. Sven-Erik Österberg lämnade en utredning 2019 som visade att det offentliga förlorat ca 300 miljarder sedan 2005 ur välfärdssystemen. Liknande larmrapporter har följt på det.

Min gissning är att man måste ha ett tioårs perspektiv innan det blivit grundläggande förändringar. Det lär dock komma åtstramningar och ökade kontroller redan nästa mandatperiod för att finansiera andra utgifter. I sinom tid lär vi se större förändringar i bidragssystem och socialförsäkringar samt nedläggning av hela myndigheter och en strukturreform för sjukvården. Väljarna rankar sjukvård, skola och brottsbekämpning som nummer ett, två och tre i prioritering.

Ett annat område är flyktingpolitiken och integrationen, rankad som nummer fyra i DN/Ipsos, med dess påverkan på en rad andra samhällsområden. Det finns en allt bredare insikt om att problemen i de 61 utsatta bostadsområdena är oerhört stora vad gäller utanförskap, arbetslöshet och kriminalitet. Peter Santesson, Infostat, har räknat ut att 5% av landets befolkning bor i dessa områden, motsvarande hela befolkningen i Norrbotten och Västerbotten. I Stockholm är det 13% av befolkningen som bor i utsatta områden. Frågan är hur länge det håller att resonera som att det är isolerade områden vi talar om. Som jag skrev i tidigare nyhetsbrev kommer Sverige med rådande politik och regelverk att ta emot 100 000 invandrare per år. Givet historiken lär problemen fördjupas ytterligare vad gäller utanförskap, arbetslöshet och kriminalitet. Jag skulle tro att vi kommer se förändringar av politiken redan kommande mandatperiod, men kan blockeras av Centern och Miljöpartiet (om de kommer in i riksdagen).

Ett tredje område är energipolitiken som rankas som nummer fem enligt DN/Ipsos. Det är omöjligt att fördubbla elproduktionen, som Sverige måste göra för att klara klimatomställningen, om inte också kärnkraften är med i ekvationen. Jag skulle tro det är frestande att skjuta på detta då det är en smärtsam process att erkänna att politiken inte fungerar, men vi lär se förändring redan kommande mandatperiod i en riktning där man öppnar upp för ny kärnkraft. Likaså måste politiken öppna upp för nya tekniker för energieffektivisering och återanvändande av energi. Verkligheten och retoriken håller inte ihop och det blir en ökad press på politiken med Jacob Wallenberg som ny ordförande för Svenskt Näringsliv.

Det här är en hint om de frågor jag bedömer vi kommer se kursändring av politiken framöver och som vi i efterhand kommer undra hur i hela friden vi lät det gå så långt innan det blev förändring. För den som vill vara med och påverka politiken i dessa frågor är det klokt att ta fram en public affairs-strategi för att kunna bidra i det svåra arbete som ligger framför oss.

Ska vi förlora ett av de väl fungerande statliga systemen?

Sedan slutet av 90-talet har Sverige kunnat lita på att det pensionssystem vi har finansieras och tryggas över tid kopplat till bland annat livsinkomst, utan att skjuta över skulden på de kommande generationerna. När annat som staten har ansvar för kritiseras har pensionssystemet tvärtom framstått som väl genomtänkt och ansvarsfullt hanterat av breda politiska koalitioner.

Dessvärre är rikspolitikerna nu i färd med att undergräva hela systemet med olika utfästelser om höjda pensioner. Jag förstår att pensionärerna är en stor väljargrupp vars röster är centrala för att vinna valet, men frågan är om det finns saklig grund. Finanspolitiska rådet har räknat på det hela och visar att det inte alls är korrekt att pensionärerna har det ekonomiskt dåligt. Tvärtom har gruppen pensionärer haft en riktigt bra ekonomisk utveckling jämfört med andra befolkningsgrupper, inte minst relativt de unga medborgarna. Ändå låter det på den politiska retoriken som att vi har en miljon fattiga pensionärer.

Jag är inte ensam att vara orolig. Helt plötsligt ska pengar tas ur den allmänna statsbudgeten alternativt lånas upp till att kortsiktigt höja pensioner. Det som också sker är att skillnaden mellan de som gått till jobbet varje dag och betalt skatt och pensionsavgifter blir liten eller ingen alls gentemot den som inte jobbat och kvalificerat sig för pension. Det som känns bra nu inför valet kommer inte se lika bra ut om några år när löntagarna inser vad skattemedel och pensionsavgifter går till.

Här finns onekligen utrymme för aktörer som kan pensioner att påverka och utbilda våra rikspolitiker med hjälp av public affairs.

Svårt ta in vidden av krigets fasor

Kriget har nu pågått i över tre månader och fasansfulla bilder visar krigets konsekvenser. Varje dag nås vi av nyheter om hur Rysslands brutala krigföring skadar och dödar befolkningen i Ukraina och hur samhällen ödeläggs.

Mest gripen blir jag ändå av de olika personberättelserna som vi får till oss. Den här till exempel där en kvinnlig läkare och hennes man berättar om hur deras stad överraskas av ryska soldater och hur deras familj och lokalsamhälle splittras av soldaternas härjningar. Deras son är ännu försvunnen bortförd till ett ryskt fångläger.

Turkiet går inte att avfärda

Att Turkiet ställde till krångel med Finlands och Sveriges NATO medlemskap lär ha sin lösning. Jag har full tillit till att det finns klokt folk i olika länders diplomatkår och politiker som i slutändan knyter ihop säcken.

Turkiet har också intagit en roll som en medlare gentemot Ryssland. Även om Turkiet på många sätt stödjer Ukraina, till exempel med militärt samarbete och drönaren Bayraktar TB2, så undviker man att helt stänga relationen med Ryssland. Beroendet till Ryssland är fortsatt stort för olja och gas och de välkomnar oligarkernas pengar till Turkiet. Relationen till USA har blivit allt sämre och EU är heller ingen självklar partner. Så det är en komplex balansgång Turkiet försöker sig på som beskrivs väl i den rapport FOI tagit fram.

Drönaren Bayraktar TB2 är såväl militärt som moraliskt viktig för Ukraina. Om man följer några ukrainska konton på Instagram är det återkommande publicering av filmer som visar hur drönaren slår till från himlen mot intet ont anande ryska stridsfordon och trupper. Det har till och med gjorts en sång om drönaren för att hylla dess betydelse i kriget.

Eller som här där ukrainska soldater hyllar Bayraktar och sjunger och dansar. Tror detta är en stor anledning att det inte går så bra för Ryssland. Folket och soldaterna i Ukraina slåss för sitt land. För demokrati, fred och frihet. Ett sånt folk är inte lätt att besegra.

Niklas Nordström

vecka 21 2022

Dessa inlägg Miltton Thoughts skrivs av Niklas Nordström, och de är personliga reflektioner kring aktuella frågor som diskuteras i nationella och internationella sammanhang. En blandning av texter och tankar om politik, samhällsförändringar, näringsliv och ekonomi. Du kan även prenumerera på inläggen via epost.